Partier och politiker

Det var aldrig meningen att demokratin skulle rymma förstelnande komponenter som partier partier eller politiker. Åtminstone inte i den klassiska atenska demokratin. Däremot fanns helt rimligt både där och i den romerska republiken nätverk som samverkade i vissa frågor eller vissa typer av frågor.

När tanken om folkstyre efter 2000 år av mestadels mörker togs upp igen bland annat i Storbritannien på 1600- och USA på 1700-talet drog det lite åt olika håll. De första brittiska partierna grundades delvis på religiösa grunder (protestanter mot katoliker) medan USAs grundlagsfäder var skeptiska eller helt emot tanken på partier och lojaliteter inom grupper. Politiska frågor skulle vid varje tillfälle avgöras genom att goda idéer skulle brytas mot varandra.

Under 1800-talet växte dagens politiska partier fram som en respons på att knyta de allt fler röstberättigade till lokala organisationer och finansiera sändandet av representanter till de nationella parlamenten. Alltså en utveckling som var nödvändig för den tiden men inte idag.

Under 1900-talet och fram till nu har partibyggandet fortsatt i allt större omfattning och där nya ideologiska inriktningar spridits mellan länder och världsdelar oavsett om de lokala behoven motsvarat idéströmningen eller inte.